Visar inlägg med etikett jag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jag. Visa alla inlägg

tisdag 20 december 2011

köttfärskvarn

Just nu är livet allt annat en lattjolajban. Sedan en tid tillbaka är jag hemma för att min hjärna har åkt igenom en köttfärskvarn. Jag har jobbat så hårt under så lång tid att till slut orkade varken kropp eller hjärna. Jag har alltid varit ambitiös och oavsett vad jag åtagit mig har jag rott det i hamn hur stormigt och svårnavigerat den än varit....fram till nu. Det är en totalt främmande känsla att ha svårt för de mest basala sakerna i livet. Att inte kunna ha flera bollar i luften och att ständigt glömma saker är otroligt frusterande. Min diagnos är för närvarande utmattningssyndrom. Många som ser mig anar inte hur det ser ut på insidan då jag anstränger mig att vara "samma glada Lena" som jag vanligtvis är. Det kostar dock väldigt mycket och efter att jag träffat människor är jag lika slut som när jag åkte vasaloppet.

“Man måste brinna för att bli utbränd"

Jag har valt ett yrke som är otroligt vårdtungt. Tidigare skrev jag ett inlägg om min frustration +om det hårda samhället och vad det ställer till med för många. Jag vet att det är väldigt svårt för många av er att förstå hur de med "osynliga" funktionshinder har det och jag önskar att ni alla fick vara med på mitt jobb en dag för att få en uppfattning.
Jag träffade en vän till familjen innan jag gick hem. Hans okunskap svarade med att "-det är väl bara att sätta dem i arbete". Precis så tror jag många tycker, och eftersom de själva aldrig träffar på dessa personer så är det vedertaget att mina klienter är lata osv. Det gör så klart min arbetssituation besvärlig.
Jag vill bara skrika rakt ut och utbilda världen i hur det är att vara " en av dem".
Min arbetesgivare är inte heller den bästa. Visst att det är en trygghet gällande sin anställning att vara hos en stor arbetsgivare. Men som det ser ut idag, måste landstingen anpassa sig till en värld mer likt industriverksamhet. Man pratar om produktion. Kan nu fatta att man pratar om produktion när det gäller människor av kött och blod. Det uppmuntras med kömiljarder osv för att hetsa landstingen att arbeta fortare. Många många många myror på arbetsgolvet har en otrolig tuff vardag. Det märks inte minst på alla insändare till vår lokala tidning där det var och varannan dag är någon som försöker påtala brister osv. Det är säkert många många fler än jag som borde vara hemma för att kroppen säger ifrån. Jag hyser stor oro för en av mina vänner som arbetat som en tok under hösten. Hennes kommetar att" det är mycket men inte lika illa som för dig" gör mig mer säker på att hon är väldigt nära krasch. Förnekelse är stark och jag har haft den som bästa vän under en längre tid.
Min chef har så klart ingen rolig situation. Jag upplever att hittills har hennes strategi på det hela blivit att bli ännu mer frånvarande. Vet inte om hon tänker på det men för oss andra blir det ohyggligt tydligt. Jag har påtalat en hel del brister under det senaste året. Hennes svar har då varit "jag hör vad du säger", för att sedan inte göra något åt saken. En stor bov i utmattningsdramat är faktiskt att man inte känner sig lyssnad på och att man upplever att man inte kan påverka sin situation. Så har det varit för mig under lång tid. att jag sedan tagit stort ansvar för vår arbetsgrupp ökar belastningen ännu mer. Jag är en av de gamla i gården och har lät för att "ta ton". Under året har vi haft flera vikarier och ett par stycken nyanställda. Det har gjort mig till ett tacksamt bollplank. Någor som jag egentligen tycker är roligt men när det blir för mycket att rodda i blir det mest till en stress. Jag anser att mycket av saker som jag tagit tag i är chefssaker men eftersom vår chef endast jobbar uppåt måste saker och ting lösas.
Jag har dock stampat ned foten hårt nu och tänker inte finna mig i befintlig arbetssituation. Jag vet att det gett ringar på vattnet på jobbet men det är inte mitt ansvar!
Just nu försöker jag återhämta mig på hemmaplan genom att lyssna på kroppen, göra saker jag mår bra av och orkar. Jag är stark och kommer att hitta en väg ur detta och bli ännu starkare än vad jag var tidigare. Behöver dock fundera och komma på en stategi hur jag ska balansera mitt liv med alla delar såsom jobb och familj till en vettig blandning.
Kära vänner, jag är och har varit utkass på att höra av mig. Jag har svårt att få till det. Ni får gärna ringa eller på annat sätt höra av er till mig, jag uppskattar kontakt!
Nä livet är inte alltid så lattjolajban, men det är livet jag lever. Bloggen skriver jag i när ork och andan faller på. Den kommer dock inte att uppdateras frekvens.
Ni får gärna lämna kommenterarer så jag vet vilka som orkat igenom detta inlägg.

Till alla ni där ute vill jag önska en riktigt god jul och gott nytt år. Var rädd om er och lyssna på kroppen! Världen är fylld med alldeles för mycket måsten och vi är alldeles för många syster duktiga där ute. Ibland måste man ställa sig frågan vad som är viktig egentligen.

Kram på er alla!

söndag 30 oktober 2011

Den smutsiga verkligheten

Ja just nu är verkligheten inte så vacker, inte lätt, inte enkel.
Den är snarare frusterad, trött, stressad.
Som ni så många vet så jobbar jag som kurator inom en specialistenhet. En enhet som så många andra ska göra mer och mer utan att få några tillskott på resurser. Man räknar huvuden på anställda, så man får skylla sig själv om man inte jobbar heltid. Aldrig att se skulle tillsätta någon extra person fastän vi går nästan 2 personer kort om man ser till procent.
Att jag sedan jobbar men en grupp människor som i många fall inte har en röst och inte har någon annan som orkar föra den gör det inte lättare. De är ofta myndig enligt det svenska regelverket men de behöver mycket hjälp med att klara av verkligeheten vi lever i. Denna klick människor i samhället är för många osynliga men ack så utsatta. De senaste åren har det bara blivit värre och värre för dessa. Jag är inte politiskt aktiv på något vis men något vet jag minsann och det är att denna regering har ställt till det rejält för mina målgrupper. För vilken jäkla pappskalle kom på idén om att alla människtor mår bra av att jobba? Han kan aldrig ha träffat en person med funktionshinder. I dagens samälle tvingas dessa stackarns människor ut på den vanliga erbetsmarknaden precis som vilken som helst med samma förutsättningar som vi andra. Jag tycker verkligen det är helt sjukt! Det finns många som jag träffar som blir så mycket sjukare av pressen från arbetsförmedling, försäkringskassan och samhället i stort. Om man har tur och får insatser enligt LSS har man möjlighet till daglig verksamhet som det kallas, där man får aktivitetsersättning som lön. Visste ni att man kan få aktivitetsersättning i två år, sedan får man karens i tre månader innan man får söka .Under den tiden får de gå till socialtjänsten för att få pengar, för dessa ersättningar gör ju knappats att man kan spara undan några större summor. Dessa personer mår numer så pass dåligt att jag flera gånger i månaden får ringa till psykjouren.... Denna försämring är total och det snurrar neråt i snabbare takt.
Andra delar som har försämras är förutsättningarna för den som behöver assistenter.Desperata anhöringa och andra ringer till oss för indragningar av assistenttimmar. Något som pågår i hela landet. Det har varit ett antal tidningartiklar om detta.
bland annat i gd.
För lilla mig som sitter och tar emot detta på andra sidan bordet eller luren, kan tacka min lyckliga stjärma att jag inte beöhver vara i deras situation. Samtidigt sliter jag ont för att försöka hitta lösningar med inga medel alls. Ibland måste man jobba hårt med att släppa saker och inse att jag inte sitter på pengarna, besluten eller rätten att göra saker.
Ontet har just nu resulterat i magkatarr. Något som jag verkligen inte är nöjd med. Jag tycker så mycket om mitt jobb, men ekvationen i samhället gör det omöjligt att göra ett bra jobb.

KÄRA GUD ! jag önskar förståndiga människor i regeringen som snarast ta tag i detta och förändrar samhället för våra utsatta människor. Ingen har själv valt att ha ett funktionshinder, och jag går INTE med på att de ska lida för detta hela livet. Jag har ett bra liv och behöver inte mer skattesänkningar! Förresten så blir det jobbtillfällen om man ser till vårdyrket. Det behövs mer utbildade människor som kan ta hand om våra kära medmänniskor.

Välkommen in i min hjärna och det jag brottas med....

Kram

tisdag 22 februari 2011

Bloggen! vad god dröj!

den som väntar på något gott.....väntar kanske lite för länge men det kan vara värt det!

Denna vecka är lite lätt rörig...
Maken har två kvällsmöten ( läs måndag och tisdag.)
Jag har innebandymatch på onsdagkväll....samma kväll som vi också ska skjutsa maken till tåget för färden mot sin 40årspresent i norr.
Lillan har fortfarande vattkoppor....'
Jag åker mot Mora på fredag för att åka i fäderns spår på lördag.
Farmor, mormor och morfar passar de små liven till söndag då jag förhoppningsvis hittar hem :-)
Söndagen som vi ska hinna vara på 4årskalas också...

...som sagt, vi ser väl om jag lever nästa vecka....och då kanske det kommer något roligare här,....om inte annat är det bara några dagar innan vi åker till Karlstad för att vara med på svensk scrapbookings pysselträff och mässa...


lördag 1 maj 2010

Outa!

Ja kära vänner, det är inte tätt mellan inläggen just nu på denna blogg. Det har sina orsaker. I början var det tänkt som en ren och skär pysselblogg. Allt eftersom tiden gick insåg jag att så inte skulle bli fallet, utan mer min egen lilla blogg med inslag av mitt pysslande.
Just nu är det i princip dött på pysselfronten, så skriver jag något handlar det om allt annat i mitt liv. Denna vecka har återigen gått i sjukdomens tecken och Evelina går nu på pencilin (öroninflammation). Det har tagit all min ork i besiktning då jag fått varit vaken dygnet runt denna vecka...

I övrig så har jag gjort ett val. Ett val som stått mellan att hålla på med min hobby och att satsa på annat. Det andra är mitt aktiva försök att gå ner i vikt.
Jag har bestämt mig för att min hälsa just nu måste gå före mitt pysselbegär. Det gör att jag lägger mycket av min tid på att träna, planera mat och äta rätt. Trist kanske med ack så viktigt. Jag kommer inte att lägga ut några före och efter bilder, för så roligt ska vi inte ha det. Det är ändå så att ALLA kan läsa här om man vill.
Kanske lägger jag ut lite illustrativa bilder på mina byxor...:-)

Lite siffror är i alla fall
- 14 kilo
- 14 cm i midjan
- 8 cm under byst
- 9 cm över rumpan
- 3 cm lår
- 2 cm överarm
Jag har 3 kilo kvar till min målvikt och vet ni, det känns verkligen möjligt :-)

Det är klart att jag är avis på min vän L som kan prioritera att pyssla och hinner med att vara med i alla möjliga roliga tävlingar! Jag vill också SÅ gärna det, men försöker tänka att jag kommer att få tid med det senare. Jag sitter just nu relativt lite framför datorn. Detta mest för att inte få sug att införskaffa mer pysselsaker eller annat sånt....Det är lätt att ryckas med annars. Därför kommenterar jag inte direkt er andras bloggar så flitigt. Jag försöker dock läsa dem och hålla mig uppdaterad.

Till Anna: jag gör gärna kort om det är någon som vill ha! :-) säljer gör jag men det är mest till de närmast sörjande, men det är roligt att göra till någon som ska ge bort eller så. På sikt kommer jag att ha mer tid att hålla på och förhoppningvis få mer att göra då :-) Mycket saker har jag och det blir lätt så...man vill ha allt....har hållit på ett par år så då det blir en hel del man hinner samla på sig! Jag tar gärna beställningar, men behöver åtminstone två veckor på mig. Har någongång bara haft någon dag på mig och även om det gått blir jag själv inte alltid nöjd då. Jag tar 40 kr plus eventuell frakt.

Förresten alla ni andra....gå in på Anna Ungas blogg jag har i min blogglista! Där hittar ni en länk för att rösta på hennes trollunge som omslagsunge på tidnnigen Vi föräldrar. Gör det! Hon är verkligen såååå himla söt! Jag har så klart röstat!'

Nå idag står det kalas på menyn och införskaffande av nya joggingsskor! Behöver verkligen köpa dem nu om jag tror att jag ska kunna springa i dem till vårruset.

Ha en underbar dag i det fina men inte så varma vårvädret!

kram



P.s. jag har kort på mina kort från Avesta....ska lägga ut dem så det blir någort kort iaf :-) D.s.

söndag 18 april 2010

Jo tack...

vi repar oss finfint! Hon är verkligen en kämpe våran lilla tös. Benen sprattlar återigen när hon sitter i matstolen, och det underbara "pratet" är tillbaka. Hon äter succesivt mer och mer, och med hygglig aptit. Storebror tycker det är roligt att hon numer orkar "leka" med honom och skratta när han hittar på tokerier.
Helgen har annars spenderats med att byta hjul och tvätta bilen, kastat massa skrot på återvinningen, rensas och plockas inne, tvätta och annat kul.
jag har även varit ute på premiärtur med löpardojjorna. Gick förvånansvärt bra!! alltid kul när det blir bättre än man tänkt sig. Nu känns inte Vårruset, som jag ska springa, lika skräckinjagande längre. Jag kanske ändå inte orkar jogga runt hela, men större delen iaf.

I övrigt ska det bli kul att åka till Avesta nästa helg. Känns lite konstigt för jag är inte alls laddad för fem öre och det känns inte att vi ska åka, till skillnad från när vi skulle till Karlstad. Nåväl det hinner väl ändra på sig under veckan.

Nu ska jag gå isäng. Sömnen fick ta mycket stryk här i veckan och det är inte så enkelt att sova igen den....

kram

måndag 12 april 2010

- 10

ja så många kilo mindre är jag sedan början på februari.....jag är nöjd och motivationen på topp...nu är det bara några till kvar....:-)