Just nu är livet allt annat en lattjolajban. Sedan en tid tillbaka är jag hemma för att min hjärna har åkt igenom en köttfärskvarn. Jag har jobbat så hårt under så lång tid att till slut orkade varken kropp eller hjärna. Jag har alltid varit ambitiös och oavsett vad jag åtagit mig har jag rott det i hamn hur stormigt och svårnavigerat den än varit....fram till nu. Det är en totalt främmande känsla att ha svårt för de mest basala sakerna i livet. Att inte kunna ha flera bollar i luften och att ständigt glömma saker är otroligt frusterande. Min diagnos är för närvarande utmattningssyndrom. Många som ser mig anar inte hur det ser ut på insidan då jag anstränger mig att vara "samma glada Lena" som jag vanligtvis är. Det kostar dock väldigt mycket och efter att jag träffat människor är jag lika slut som när jag åkte vasaloppet.
“Man måste brinna för att bli utbränd"
Jag har valt ett yrke som är otroligt vårdtungt. Tidigare skrev jag ett inlägg om min frustration +om det hårda samhället och vad det ställer till med för många. Jag vet att det är väldigt svårt för många av er att förstå hur de med "osynliga" funktionshinder har det och jag önskar att ni alla fick vara med på mitt jobb en dag för att få en uppfattning.
Jag träffade en vän till familjen innan jag gick hem. Hans okunskap svarade med att "-det är väl bara att sätta dem i arbete". Precis så tror jag många tycker, och eftersom de själva aldrig träffar på dessa personer så är det vedertaget att mina klienter är lata osv. Det gör så klart min arbetssituation besvärlig.
Jag vill bara skrika rakt ut och utbilda världen i hur det är att vara " en av dem".
Min arbetesgivare är inte heller den bästa. Visst att det är en trygghet gällande sin anställning att vara hos en stor arbetsgivare. Men som det ser ut idag, måste landstingen anpassa sig till en värld mer likt industriverksamhet. Man pratar om produktion. Kan nu fatta att man pratar om produktion när det gäller människor av kött och blod. Det uppmuntras med kömiljarder osv för att hetsa landstingen att arbeta fortare. Många många många myror på arbetsgolvet har en otrolig tuff vardag. Det märks inte minst på alla insändare till vår lokala tidning där det var och varannan dag är någon som försöker påtala brister osv. Det är säkert många många fler än jag som borde vara hemma för att kroppen säger ifrån. Jag hyser stor oro för en av mina vänner som arbetat som en tok under hösten. Hennes kommetar att" det är mycket men inte lika illa som för dig" gör mig mer säker på att hon är väldigt nära krasch. Förnekelse är stark och jag har haft den som bästa vän under en längre tid.
Min chef har så klart ingen rolig situation. Jag upplever att hittills har hennes strategi på det hela blivit att bli ännu mer frånvarande. Vet inte om hon tänker på det men för oss andra blir det ohyggligt tydligt. Jag har påtalat en hel del brister under det senaste året. Hennes svar har då varit "jag hör vad du säger", för att sedan inte göra något åt saken. En stor bov i utmattningsdramat är faktiskt att man inte känner sig lyssnad på och att man upplever att man inte kan påverka sin situation. Så har det varit för mig under lång tid. att jag sedan tagit stort ansvar för vår arbetsgrupp ökar belastningen ännu mer. Jag är en av de gamla i gården och har lät för att "ta ton". Under året har vi haft flera vikarier och ett par stycken nyanställda. Det har gjort mig till ett tacksamt bollplank. Någor som jag egentligen tycker är roligt men när det blir för mycket att rodda i blir det mest till en stress. Jag anser att mycket av saker som jag tagit tag i är chefssaker men eftersom vår chef endast jobbar uppåt måste saker och ting lösas.
Jag har dock stampat ned foten hårt nu och tänker inte finna mig i befintlig arbetssituation. Jag vet att det gett ringar på vattnet på jobbet men det är inte mitt ansvar!
Just nu försöker jag återhämta mig på hemmaplan genom att lyssna på kroppen, göra saker jag mår bra av och orkar. Jag är stark och kommer att hitta en väg ur detta och bli ännu starkare än vad jag var tidigare. Behöver dock fundera och komma på en stategi hur jag ska balansera mitt liv med alla delar såsom jobb och familj till en vettig blandning.
Kära vänner, jag är och har varit utkass på att höra av mig. Jag har svårt att få till det. Ni får gärna ringa eller på annat sätt höra av er till mig, jag uppskattar kontakt!
Nä livet är inte alltid så lattjolajban, men det är livet jag lever. Bloggen skriver jag i när ork och andan faller på. Den kommer dock inte att uppdateras frekvens.
Ni får gärna lämna kommenterarer så jag vet vilka som orkat igenom detta inlägg.
Till alla ni där ute vill jag önska en riktigt god jul och gott nytt år. Var rädd om er och lyssna på kroppen! Världen är fylld med alldeles för mycket måsten och vi är alldeles för många syster duktiga där ute. Ibland måste man ställa sig frågan vad som är viktig egentligen.
Kram på er alla!
Rensar vidare...
9 år sedan
